Jag börjar undra om det är nåt allvarligt fel på mig. Det gäller mina gråtvanor. Jag är ju sällan väldigt ledsen. Extremt sällan skulle jag vilja säga. Jag bor tillsammans med mannen i mitt liv, och fast att han ibland driver mig till vansinne så gör han mig väldigt lycklig. Och när det dyker upp saker som jag tycker är tufft och om jag känner att jag inte räcker till på ett eller annat vis så kommer jag hem till Micke och så känns livet mycket bättre igen.
Så tillbaka till tårarna... Jag gråter ju HELA TIDEN. just nu kollar jag på Sofias änglar. Och det är kanske inte så konstigt att tårarna trillar när man får ta del av människors tragiska öden. Men att börja gråta efter en halv minut och nästan hulka... Är det normalt? Eller att inte ens kunna se en annan människa gråta på tv eller i verkligheten utan att själv börja snyfta. Till och med när jag lyssnar på radio eller läser tidningen så trillar tårarna.
Jag har försvarat mitt gråtande med att det är stresshantering. Men nu börjar det bli riktigt löjligt. Eller så är jag sjuuuukt stressad utan att veta om det.
Så vad är domen? Är jag normal eller??
