Jag brukar inte vara så djup i den här bloggen. Försöker att inte debattera en massa och skriva politiska inlägg. Jag vill gärna hålla mig på en lite mer lättsam nivå. Men... Nu kommer ett lite mer serilst inlägg. Visserligen är innehållet detsamma som i miljoner andra bloggar idag men så får det bli. Så varsågod. "Mia goes deep"... typ.
Precis som alla andra satt jag framför tv:n igår och kollade på minnesstunden för Michael Jackson. Det var stundtals fint men jag kan bli lite äcklad av hela spektaklet.
Efter att ha haft 40 tuffa år (jag gissar och hoppas att 10 av åren måste varit bra) där han har fått klara sig själv och ensam hantera alla rykten, förföljelse av galna fans och paparazzis och allt annat som kändisskapet för med sig. Efter minst 20 år där media gjort allt för att framställa Michael Jackson som den mest märkliga, sjuka och perversa människan på jorden. Efter all denna tid kommer det här. En orgie i falskhet. Var var alla dessa människor som talade så vackert om den "fantastiska Michael"? Visst grät jag. Men jag gråter ju å andra sidan till såpoperor så jag kanske inte är en bra måttstock.
Men det var två personer som verkligen berörde mig. Så klart dotterns gråtande kärleksförklaring till sin far. Så fruktansvärt att bli berövad på sin far när man är så liten. Att dessutom granskas i media och inför 11000 människor på plats och alla miljoner människor runt om i världen, visa sin sårbarhet.... Tuff tjej!!
Sen var det en till. Brook Shields. Hon skakade vid talarstolen. Uppenbart väldigt tagen och berörd. Hon talade med värme om sin vän, inte artisten. Det var inte många som gjorde det. Michael Jackson var trots allt även en människa. Inte bara en produkt i nöjesindustrin. Det är lätt att glömma det i allt spektakel som omger hans död...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar